Ledare: Därför var Vargas Llosa ett liberalt föredöme

Polarisering och politisk brutalisering växer – därför är Mario Vargas Llosas idéer om liberalismen så oerhört angelägna.

Författaren Mario Vargas Llosa har gått bort. Men hans beundransvärda litterära verk lever vidare och, inte minst, minnet av hans outtröttliga kamp för den frihet som han älskade så mycket. Av denna kamp väljer jag att uppmärksamma några drag som har en särskild relevans just i våra dagar. Jag börjar med en händelse för drygt 20 år sedan.

Den 14 oktober 2002 hölls i Madrid invigningen av stiftelsen Fundación Internacional para la Libertad (FIL) som Mario Vargas Llosa sedan ledde. På eftermiddagen skulle han tala inför en förväntansfull publik. 

Under morgonen hade han noggrant lyssnat på debatterna om Latinamerikas oroväckande verklighet och framtidsutsikter. Där diskuterades också liberalismens svaga ställning i Latinamerika.

Detta fick Mario att avstå från det tal han hade förberett, om globaliseringen. I stället höll han ett passionerat och improviserat inlägg om liberalismens problem i regionen – ett tal som inte förlorat ett uns av sin relevans.

Efter en kort inledning om Latinamerikas dystra läge gick Mario, som han brukade, rakt på sak. Han talade om den överdrivna fascination som många liberaler har för ekonomi och fria marknader, som om det vore en universalmedicin mot sociala problem. Han kopplade denna ekonomistiska fascination till ett ännu farligare fenomen: tendensen att blunda för eller till och med legitimera auktoritära eller korrupta regimer – så länge de genomförde marknadsvänliga reformer.

Det främsta exemplet på detta var Chile under general Pinochets diktatur. Mario nämnde även Carlos Menems regering i Argentina, som beundrades av många så kallade liberaler trots att dess metoder hade föga med liberalismen att göra. Och naturligtvis berörde han också sitt eget land, Peru, och president Alberto Fujimori så kallade ”liberala diktatur”. Fujimori blandade marknadsekonomiska reformer med en brutalitet och korruption som kunde ha hämtats ur en av Mario Vargas Llosas egna romaner.

Mot denna reducerande och förvridna liberalism ställde Mario en helhetsliberalism – liberalismo integral, kallade han den – en liberalism som inte är beredd att offra vissa friheter för att vinna andra. I synnerhet inte om de friheter som offras rör liberalismens kärna: individens okränkbarhet och värdighet, demokratin och den grundläggande jämlikheten i möjligheter som gör att alla kan utöva sin frihet.

Detta sista förutsätter naturligtvis en viss omfördelning av resurser, och det är värt att understryka vad han skrev i sin intellektuella självbiografi ”Lockrop”: ”Lika möjligheter är en djupt liberal princip, även om den förnekas av små klickar av dogmatiska och intoleranta ekonomer.”

I detta avseende var Mario en klassisk liberal som, likt Adam Smith, erkänner statens legitima uppgifter – att inte bara upprätthålla inre ordning och yttre fred, utan också att genom till exempel utbildning skapa grundläggande möjligheter för alla.

Enligt Mario fanns inget utrymme för kompromisser på dessa områden. Liberalismen förkastar idén om privilegier och – framför allt – om att ändamålen helgar medlen. 

Detta lärde sig Mario tidigt av Albert Camus. I en essä från 1975 med titeln ”Albert Camus och moralens gränser” skriver Mario: ”Moralens gränser är den där varje motsättning mellan medel och mål försvinner, där det är medlen som rättfärdigar målen – inte tvärtom.”

Liberalismen är, som Mario Vargas Llosa ofta betonade, en kultur – en civilisationsform som står i motsats till all slags auktoritarism och till den politiska brutalism som tyvärr grasserar i våra dagar.

I detta sammanhang är det värt att påminna om att demokratin ofta dör långsamt. Även om slutet kan vara abrupt och dramatiskt föregås det nästan alltid av en lång process där det civiliserade samtalet och känslan av gemenskap bryts ner. Handlingar och attityder som till en början kan verka obetydliga, men som genom att tolereras eller till och med hyllas, utlöser en nedåtgående spiral för den medborgerliga respekten. Detta normaliserar våldet, först verbalt och sedan fysiskt, och leder till att all samhörighet går förlorad. Sedan är den liberal-demokratiska ordningens död bara är en tidsfråga.

I detta sammanhang är Mario Vargas Llosas idéer om liberalismen och de ord han uttalade för mer än två decennier sedan oerhört angelägna. Polarisering och politisk brutalisering växer i Europa och inte minst i både det latinamerikanska och det anglosaxiska Amerika.

När brutaliteten vinner – oavsett om den kommer från vänster eller höger – förlorar alla som älskar frihetens idéer och som försöker vara trogna den ursprungliga betydelsen av termen liberal. Ett begrepp som – enligt Nobelpristagaren Octavio Paz tal vid mottagandet av Cervantespriset 1982 – snarare är en hållning och ett sinnelag än en ideologi. Sådan var Mario Vargas Llosas liberalism.

Mauricio Rojas (L), riksdagsledamot

https://www.svd.se/a/MnbMAB/darfor-var-mario-vargas-llosa-ett-liberalt-foredome