Maurico Rojas (L): Islams tystade majoritet har svaren

Många miljoner muslimer som lever i och har anammat de sekulariserade samhällenas grundvärderingar hörs inte i samma utsträckning som den bokstavstrogna minoriteten.

För en tid sedan skrev den alltid läsvärde Widar Andersson en krönika (NT 8/1) apropå de hot mot yttrandefriheten som jag hade uppmärksammat i dessa spalter. I texten skriver Andersson: ”Islam behöver – precis som kristendomen har fått göra – anpassa sig till Sverige. Inte tvärtom.”

Frågan är om detta överhuvudtaget är möjligt. Mer generellt kan frågan formuleras så här: kan islam anpassas till ett modernt samhälle, det vill säga ett sekulariserat och jämställt demokratiskt samhälle där religionen är en strikt privat angelägenhet?

Svaret beror till stor del på vilken islam vi talar om, eftersom islam är – och alltid har varit – lika heterogen som kristendomen. Om vi avser den fundamentalistiska islam som företräds av exempelvis olika islamistiska rörelser, de iranska ayatollorna eller de styrande i Saudiarabien, Qatar eller Kuwait, är svaret emfatiskt nekande. Det är också denna islam som brukar åberopas av militanta antimuslimska organisationer och opinionsbildare i väst. I detta avseende utgör islamisternas och de radikala islamkritikernas bild av islam två sidor av samma mynt.

För denna form av islam är en separation mellan religion, politik och samhälle otänkbar. Idealet är de troendes universella gemenskap, profetens umma, styrd av sharia, där endast andra abrahamitiska religioner – judendom och kristendom – tolereras under förutsättning att de underkastar sig det islamiska styret och betalar en särskild skatt (jizya).

I detta perspektiv är världen uppdelad i två ömsesidigt fientliga sfärer: den som domineras av islam, dar al-Islam, fredens område, och dess motsats, dar al-Harb, krigets område – den del av världen som anses befinna sig i det tillstånd som benämns jahiliyyah, okunnighetens tid. Det har kompletterats med begreppet dar al-’Ahd, överenskommelsens område, där ett mellanläge råder. Där förespråkas separatistiskt motstånd för islamtroende minoriteter och jihad i dess vidaste bemärkelse mot de otrognas styre.

Denna form av islam är väl representerad i väst, inte minst genom Muslimska brödraskapets omfattande närvaro och inflytande, såsom det beskrivs i Florence Bergeaud-Blacklers bok ”Broderism – Det muslimska brödraskapets nätverk i Europa” (Fri Tanke), och som i ett svenskt sammanhang har studerats av bland andra Sameh Egyptson, Magnus Ranstorp, Aje Carlbom och Magnus Norell. I Sverige har vi dessutom länge utmärkt oss genom att finansiera denna sorts islam med skattemedel.

Gentemot denna islam, med dess närmast outtömliga finansiella resurser, finns det inget annat rimligt förhållningssätt än största möjliga vaksamhet och ett resolut motstånd, bland annat genom att strypa pengaflöden från gulfstaterna. Men islam är och har varit mycket mer än dessa reaktionära fanatiker, som tror att – för att använda en berömd hadith (berättelser om Muhammeds liv och utsagor) – ”av alla ting är innovationer de värsta; och allt nytt är en innovation, och varje innovation är en avvikelse, och varje avvikelse leder till helvetets eld”.

Om denna andra islam – nyfiken och öppen för de mest skiftande idéer och innovationer – har Johan Norberg nyligen ägnat ett helt kapitel i boken ”Civilisationens topp” (Timbro). Det handlar om utvecklingen under en av islams mest kända guldåldrar, den som inföll under Abbasidkalifatet (750–1258), där hellenistiska och persiska influenser befruktade den arabiska stamkulturen och dess nya monoteistiska tro. Det var då Aristoteles, Platon, Hippokrates, Galenos, Pythagoras och Euklides översattes till arabiska. Under denna period uppstod också tolkningar av Koranen som ett skapat, kontextberoende och symboliskt verk, människans ansvar och fria vilja betonades, och förnuftet bejakades som en oberoende väg till sanningen. De berömda mu’taziliterna var de främsta företrädarna för denna inriktning, som i dag inspirerar många reforminriktade muslimer.

Utöver detta finns flera andra exempel på islamisk öppenhet, såsom Ibn Rushds och Maimonides al-Andalus (711–1492), Osmanska riket under Süleyman den magnifikes styre (1520–1566) och Mogulriket i Indien under Akbar den stores regeringstid (1556–1605). Det var dock konfliktfyllda epoker, där perioder av religiös öppenhet och intellektuell nyfikenhet följdes av kraftfulla traditionalistiska motreaktioner, som till slut kom att dominera den islamiska världen – med ödesdigra konsekvenser.

Som teologen Hans Küng konstaterar i storverket ”Der Islam. Geschichte, Gegenwart, Zukunft” var det inte i första hand ”yttre krafter, såsom korstågen, de mongoliska invasionerna och kolonialismen, som ledde till islams nedgång under senmedeltiden, på det sätt som muslimer länge har trott. I stället torkade den i huvudsak ut inifrån: en ortodoxins seger över filosofi och teologi – fientlig mot förnuft och frihet – blockerade fullständigt utvecklingen av modern vetenskap inom den islamiska världen på tröskeln till den europeiska renässansen.”

Men de historiska exemplen på en öppen islam kan också ses som belägg för att islam i längden inte låter sig reformeras, att varje försök till öppenhet slutligen möts av en mäktig fundamentalistisk motreaktion och att en upplysning motsvarande den som i grunden förändrade de kristna samhällena inte är möjlig. Detta skulle också kunna förklara den process av avsekularisering och reislamisering som ägt rum i många muslimska länder som tidigare prövade den sekulära vägen. Reaktionen i Turkiet mot den sekulariseringsprocess som inleddes under Mustafa Kemals styre (1923–1938) är i detta avseende talande.

Debatten om detta – och mer generellt om möjligheten att förena islam med ett fullt sekulariserat samhälle – är dock fortsatt öppen och livaktig. Reformistiska röster hörs allt oftare – som den kände turkiske författare Mustafa Akyol, vars bok ”Reopening the muslim minds” är en utomordentlig plädering för en islam som bejakar förnuftet, friheten och toleransen. Samtidigt är det så att en överväldigande majoritet av muslimska religiösa och intellektuella ledare förnekar en sådan möjlighet, inte minst när det gäller sharias ställning som samhällets enda tillåtna rättsliga fundament.

Minst lika relevant är dock utvecklingen bland de många miljoner muslimer som inte bara lever i, utan också i ökande grad har anammat de sekulariserade samhällenas grundvärderingar och livsstil. Här finns en betydande del av det som islamkännaren John L Esposito i ”Who speaks for islam? What a billion muslims really think” kallade ”den tystade majoriteten”.

Den hörs och uppmärksammas inte alls i samma utsträckning som den bokstavstrogna och inte sällan våldsbenägna minoriteten. Men det är människor i denna grupp som – genom sina vardagliga livserfarenheter – håller på att forma en annan islam: en som inte bara kan samexistera med moderniteten, utan också vara en kreativ del av den.

Läs artikeln i Svenska Dagbladet här