Mauricio Rojas (L): Yttrandefriheten i Sverige hotas

Det görs en nytolkning av våra grundlagar som riskerar att föra oss tillbaka till en tid
som vi trodde tillhörde det förflutna.

Sverige har en stolt tradition av yttrandefrihet, men också en betydligt mindre ärorik historia
som dessvärre gör sig påmind i våra dagar. Den ljusa sidan exemplifieras bäst av
Tryckfrihetsförordningen från 1766 – världens första i sitt slag – som med rätta har upptagits
som världsarv av UNESCO. Den mörkare sidan kan illustreras av Sveriges agerande gentemot
de nazistiska makthavarna i Berlin, både före och under andra världskriget.

Efter våren 1933 – när inget direkt hot förelåg mot Sveriges säkerhet – förespråkade Per Albin
Hansson och hans regering en strikt tystnadslinje inför nazisternas brutala övergrepp. Det gick
så långt att Per Albin Hansson, tillsammans med utrikesminister Rickard Sandler, redan ett år
före krigets utbrott skickade ett konfidentiellt meddelande till medierna där dessa uppmanades
att skildra Tyskland ”under vederbörligt hänsynstagande till det egna landets intressen och
utan användande av överord eller avsiktligt sårande uttryckssätt”.

Denna linje fördjupades under kriget och ledde till en lång rad flagranta ingrepp mot
yttrandefriheten. Omkring 320 konfiskeringar av tidningar och tidskrifter genomfördes utan
föregående rättegång. Det väcktes 55 åtal för brott mot tryckfrihetsförordningen. Sex
tidningar belades med transportförbud – i vissa fall i upp till tre år. Broschyrer och böcker
konfiskerades, däribland Polens martyrium, den första bok som beskrev de tyska grymheterna
som redan kostat omkring 700 000 polska judar livet. Till regeringens repression måste även
läggas den omfattande självcensur – ”självtukt”, som Per Albin Hansson kallade det i sitt tal
den 1 september 1939 – som rådde i de flesta medier.

Anpassnings- och eftergiftspolitikens tystnad upphörde inte med krigsslutet. Den blev ett
återkommande hot mot yttrandefriheten och formade en svensk ”igelkottslinje” långt efter
krigets slut. Den tog sig uttryck i Sveriges hållning gentemot Sovjetunionens ockupation av
Baltikum – i praktiken fram till Berlinmurens fall – och har på nytt aktualiserats i relation till
dem som i religionens namn kräver att vi ska tukta våra friheter.

Det mest uppenbara exemplet är reaktionerna efter Jyllands-Postens publicering av
Muhammedkarikatyrerna 2005. Då aktiverades den svenska igelkottsreflexen omedelbart – i
skarp kontrast till Danmarks ståndaktiga försvar av sina friheter. Statsminister Anders Fogh
Rasmussen vägrade till och med att ta emot de ambassadörer som krävde en ursäkt.

Kontrasten mot Sveriges utrikesminister Laila Freivalds agerande var bjärt. Hon medverkade
till att Sverigedemokraternas hemsida stängdes när partiet utlyste en egen karikatyrtävling och
bad dessutom om ursäkt till 16 muslimska ambassadörer för en teckning publicerad på SD-
Kuriren.

Freivalds var inte ensam. Pressombudsmannen Yrsa Stenius beskrev publiceringen i Jyllands-
Posten som ”grov omdömeslöshet” och ett missbruk av pressfriheten. Justitiekanslern Göran
Lambertz föreslog ett globalt FN-avtal för att ”verka för att medier avhåller sig från att i
onödan kränka religioner och deras företrädare”. Och så vidare.

Igelkottsreflexen är tillbaka, och kraven på självtukt och förbud hörs åter från olika håll.
Dessa händelser blottlägger en sorglig kontinuitet som i dag åter gör sig gällande. Denna gång
har dock Danmark valt motsatt väg. Efter koranbränningarna antog Folketinget i december
2023 en lag som kriminaliserar ”otillbörlig behandling” av viktiga religiösa texter – i
praktiken ett återinfört hädelseförbud som hade avskaffats så sent som 2017.

I Sverige upphävdes hädelseförbudet – eller ”trosfridsbrott”, som det kallades efter 1948 – år
1970. Motiveringen var att ”en fri och öppen debatt i religionsfrågor kan endast vara till gagn
för samhället, även om en utvidgning av yttrandefriheten på detta område medför att
uttrycksmedel någon gång kommer till användning som kan te sig stötande för vissa grupper”
(prop. 125/1970).

Det är just denna fria och öppna debatt – som somliga kan uppleva som stötande – som nu
står på spel. Igelkottsreflexen är tillbaka, och kraven på självtukt och förbud hörs åter från
olika håll. Det går en tydlig linje från Annie Lööfs uttalande 2022 om att koranbränningarna
kunde ”klassas som hets mot folkgrupp” och Magdalena Anderssons besked i riksdagen 2023
om att ”skruva i lagstiftningen om hets mot folkgrupp”, till Svea hovrätts fastställande i
november 2025 av tingsrättens dom mot Salwan Najem.

Som Nils Funcke, Sakine Madon, Mattias Svensson och andra som studerat både domen och
förundersökningsprotokollet har påpekat byggde tingsrättens dom på att Najem, tillsammans
med den mördade Salwan Momika, skändat Koranen, uttalat sig grovt nedsättande om
profeten Muhammed och framställt islam som en yttrandefrihetsfientlig religion som står för
kvinnoförtryck och terror – men utan att kunna peka på uttalanden riktade mot muslimer som
grupp.

Tingsrätten hävdade att Najems uttalanden ”med tydlig marginal överskridit vad som är en
saklig och vederhäftig debatt och kritik” av religion. Med andra ord: religionskritik tillåts –
men endast om den är ”saklig och vederhäftig”. Detta är en ny princip i svensk rättspraxis
och, om den accepteras, skulle den leda till mycket långtgående inskränkningar av
yttrandefriheten.

Enligt Svea hovrätts dom är den avgörande frågan ”huruvida det går att uttrycka missaktning
mot en religion i stor omfattning utan att samtidigt uttrycka missaktning mot
religionsutövarna”. Med denna motivering har blasfemiförbudet de facto återuppstått i
Sverige.

Om denna tolkning hade gällt tidigare hade både filmen Life of Brian och utställningen Ecce
homo i Uppsala domkyrka kunnat betraktas som hets mot folkgrupp – för att inte tala om Lars Vilks rondellhund, Salman Rushdies Satansverserna eller den mördade Theo van Goghs
film Underkastelse.

Detta är en djupt bekymmersam utveckling – en nytolkning av våra grundlagar som riskerar
att föra oss tillbaka till en tid som vi trodde tillhörde det förflutna. Nu är det Högsta
domstolen som har ordet.

Länk till Svenska Dagbladet