”Mauricio Rojas (L): Svenskheten kräver ett uppslagsverk”

Sverige är ett undflyende land, som ofta döljer sin verkliga identitet bakom snällhet
och tolerans. För att förstå svenskarna skulle man behöva ett beteendelexikon.

Lars Trägårdh och hans kommitté gjorde ett föredömligt arbete med att ta fram en
kulturkanon. De lyfter fram verk och händelser som haft varaktig betydelse för svensk
kultur och samhällsutveckling. 

Det är ett arv som förpliktar – men kulturen är också levande materia.  Den hör inte
enbart hemma i museernas värld, utan påverkar våra liv här och nu, hur vi ser på oss
själva, vår identitet och vår känsla av tillhörighet.

I det sammanhanget saknar jag ett slags svenskt kulturlexikon. Ett sådant skulle
kunna fungera som en orienteringskarta för de utsocknes som bosätter sig i detta
undflyende land, som ofta döljer sin verkliga identitet bakom en fasad av snällhet och
tolerans. Uppslagsverket skulle kunna underlätta, om än bara en aning, den
mödosamma resan mot den svenska folksjälen.

Etnologiprofessor Åke Daun sammanfattade en gång en intervjuundersökning med
invandrare som att de är positiva till det svenska samhället, men negativa till
svenskarna: ”Svenskarna uppfattar de som kyliga, avståndstagande etcetera, och
många säger sig ha direkt svårt att begripa sig på det svenska lynnet.” I en rapport
från Diskrimineringsutredningen beskrev svenskarna som inte bara ”socialt slutna”
utan också ”andligt tomma”.

Jag misstänker att de missuppfattningar som dessa observationer bygger på alltjämt
lever kvar, och man blir inte mycket mindre undrande över det svenska sinnelaget
efter att ha bekantat sig med de verk och händelser som listas i Trägårdhs kanon.
Något skulle det givetvis hjälpa – så som det en gång hjälpte mig att läsa Carl Jonas
Love Almqvists ”Svenska fattigdomens betydelse” eller Gustav Sundbärgs ”Det
svenska folklynnet”. Men det är få nykomlingar som har ork eller lust att ge sig in i ett
sådant bildningsprojekt.

Det vi egentligen behöver är något så osvenskt som en svensk beteendekanon. En
ärlig och begriplig redogörelse för det som provocerar och irriterar: det som gör att
näven knyts i byxfickan, allt det som inte sägs och inte så lätt kan förklaras, men som
instinktivt känns som en aggression. Genom att förstå detta skulle man också lättare
förstå det som behagar – och till och med förtjusar – det ”gåtfulla folket”.
I en sådan kanon skulle givetvis jantelagen ha en framskjuten plats. Utifrån den
kunde man förklara det nedtonade ”jag” och det starka ”vi” som präglar den svenska
diskursen. Därmed skulle vi också ha en naturlig ingång till kärnan i svensk kultur:
gemenskapen och dess bevarande.

Tydliga, utmanande och konfliktsökande ja eller nej – dessa så teatraliska uttryck i de
latinska kulturerna – lämnar i Sverige plats åt det introverta nja: ett mjukt, ofta tyst
vädjande om en mellanväg, ett kompromissförslag som alla kan acceptera, och som
inte hotar gemenskapens sammanhållning och fortlevnad.

Det är samförståndskulturens väsen: det viktiga är inte att ha rätt, utan att komma
överens. Sverige är definitivt inte rättshaveristernas land. Den som påstridigt hävdar
sin rätt – något tämligen naturligt på andra håll om man verkligen tror sig ha rätt –
möts här snarare med ogillande.

Och allt detta, plus mycket annat – som förkärleken för det enkla och avsmaken för
det pråliga och skrytsamma – bottnar i det gamla Bondesveriges kultur, med dess
kärva levnadsvillkor och unika frihet. Fransmännen brukar säga cherchez la femme
när de söker förklaringen till en gåtfull företeelse. I det svenska fallet borde man
snarare säga: sök bonden.

Kärleken till naturen skulle också självklart ha en central plats i svensk
beteendekanon. Mitt i djupa skogar eller vid åsynen av en blänkande sjö sker en
märklig förvandling som Gustav Sundbärg skämtsamt beskriver så i ”Det svenska
folklynnet”: ”Då händer till och med, att svenskens stelhet någon gång försvinner – o,
under!” Bland tallar, kantareller och vilda bär är svensken hemma, på samma sätt
som en medelhavsmänniska är det på ett kafé eller mitt i strandpromenadens
skådespel.

Tystlåtenheten – som Susan Sontag i ”Brev från Sverige” kallade ”den svenska
nationallasten” – och den hårda kontrollen över känslorna skulle naturligtvis också
ingå. I Sverige är det viktigt att ”tala tyst”, ”ha is i magen” och undvika ”känsloutbrott”
– uttryck som för många utsocknes är svåra att förstå. I det sammanhanget gjorde
Sontag en tankeväckande kommentar: ”Det finns få mänskliga egenskaper som jag
uppskattar mer än resonlighet (…) Ändå är jag övertygad om att den svenska
resonligheten är olycklig, på det sättet att den kräver för mycket i form av hämningar,
ängslan och undertryckande av känslor.”

Den svenska avunden – kanske det historiskt mest omtalade av svenskarnas
negativa karaktärsdrag – skulle givetvis beredas utrymme. Också här skulle
Sundbärg citeras: ”Allt smått, all den futtighet, som icke kan undgås hos ett så litet
folk som vårt, har samlat sig på en punkt: den svenska afunden (…) Svensken har
nog intet emot att Sverige blir ärat och ansett – blott det kan ske utan att någon
enskild svensk, i synnerhet bland ens egna bekanta, blir berömd och ansedd. Och
svenskarna ser nog gärna, att Sverige blir rikt – om det blott kunde ske utan att
någon enskild svensk blefve rik.”

En stor del av beteendekanon skulle ägnas åt det som kanske är svårast att förstå:
den svenska personlighetens balansgång mellan kollektivism och individualism.
Viljan att inte avvika för mycket från andra – och samtidigt det envisa försvaret av det
egna reviret, det lilla men heliga rummet där bara jag finns. Eller, som Åke Daun
uttryckte det: ”Typiskt för Sverige är (…) en stark individuell integritet som betonar
självständighet, samtidigt social konformitet och önskan att inte avvika.”
De svenska mellanmänskliga relationernas grammatik är svår – ibland till och med
provocerande – för den som kommer utifrån. För många år sedan beskrev jag kärnan
i denna grammatik med hjälp av en metafor som än i dag kanske äger giltighet:
”Människorna i Sverige är som öar i en arkipelag. I närheten av varandra men ändå
med havet mellan sig.”

En beteendekanon skulle inte bara hjälpa nykomlingar att orientera sig i detta
förbryllande land. Förhoppningsvis skulle den också ge den som har sekelgamla
rötter i den svenska myllan en djupare förståelse för det arv som, tyst men envist,
lever i och genom honom eller henne.

Mauricio Rojas (L), riksdagsledamot

Läs artikeln i Svenska Dagbladet här