För drygt 200 år sedan formulerade Immanuel Kant (1724–1804) och Johann Gottfried Herder (1744–1803) två motsatta sätt att begripa människans natur som har bildat ramen inom vilken mycket av modernitetens centrala politiska konflikter har rört sig. Om dessa två gestalters antitetiska perspektiv påminde oss Svante Nordin i en tänkvärd essä publicerad i kulturtidskriften Axess för några år sedan.

Kant lyfter fram det universella, det som är gemensamt för alla människor och som borde gälla alltid och överallt: ”Så till vida var Kant en arvtagare till upplysningen och som sådan uppfattade han sig själv. Det finns bara ett förnuft och det måste styra”, skriver Nordin.

Herder står för motsatsen – det partikulära och unika som formar individerna som delar av distinkta folk: ”Herder gör gällande att varje folk har sin egen världsuppfattning, en syn på tingen som kommer till uttryck i dess språk, dess sånger, dess diktning, dess filosofi, dess folkseder”, tillägger Nordin.

Detta blev romantikens och nationalismens filosofiska startskott – ett febrilt sökande efter det egna folkets själ, die Seele des Volks, som Herder talade om – vilket gick tvärtemot upplysningens kosmopolitiska perspektiv. Det fanns inga allmängiltiga sanningar eller ideal – och än mindre eviga, såsom Kant eller Tegnér ville tro – utan allt måste förstås ur varje enskilt folks unika synvinkel formad av naturen och den historiska utvecklingen.

Dessa två motstridiga synsätt ger oss en utmärkt utgångspunkt för att begripa oss på den perspektivförskjutning som har präglat den svenska politiska utvecklingen under de senaste decennierna.

Under lång tid var det kantianska, universalistiska perspektivet som dominerade den svenska självbilden. Den svenska utvecklingen var inte något annat än en upplyst stig mot det rationella och allmängiltiga – framför allt sociala system som förkroppsligade det universellt förnuftiga och som andra mindre lyckligt lottade nationer borde försöka efterlikna.

Det var grunden till ett slags ”välfärdspatriotism”, som hade mycket litet – om något alls – med det specifikt svenska i etnokulturell bemärkelse att göra. I stället handlade det om den sociala ingenjörskonstens bedrifter med dess omistliga socialdemokratiska prägel. På detta sätt sammanföll det kosmopolitiska och det svenska, och man kunde vara stolt över att vara svensk utan att skämmas.

Det var den svenska varianten av det som tyskarna Dolf Sternberger och Jürgen Habermas på 1970- och 1980-talet kallade författningspatriotism – Verfassungspatriotismus – och det blev grunden för vårt integrationspolitiska perspektiv. Nykomlingarna – oavsett hur många de var och varifrån de kom – skulle integreras till en kulturlös nation utan historia, en kantiansk utopi som ingen förnuftig varelse kunde motstå att anamma.

Det var universella principer – demokrati, jämlikhet, jämställdhet, mänskliga rättigheter – som utöver våra sociala system skulle utgöra grunden för samhällsgemenskapen. I det avseendet borde ”majoriteten” – det vill säga de ”etniska svenskarna” – förstå ”att dess kultur och värderingar bara är en bland många andra, utan anspråk på monopol och exklusivitet”, som det står att läsa i en proposition från år 1990 underskriven av statsminister Ingvar Carlsson och invandrarminister Maj-Lis Lööw.

Nuförtiden är det helt andra tongångar som hörs på vår politiska scen. Det kantianska är passé och det är det Herderska perspektivet som gäller. Numera vurmas det för det svenska – dess historia, kultur och språk – och alla är patrioter, nationalister, entusiaster för unika och icke förhandlingsbara svenska värden – de bästa i världen enligt vissa, de egna och därmed värda att bevaras enligt andra. Blicken är oftast vänd bakåt, mot en svenskhet som upplevs som försvagad och hotad, och som det brådskar att återupprätta som samhällsgemenskapens fasta grund.

Den nymornade svenska patriotismen är en begriplig och hälsosam reaktion på decennier av förnekande av det egna historiska och kulturella arvets betydelse, men också en naturlig produkt av en dystopisk utveckling, där samhällsgemenskapen hotas av framväxten av parallellsamhällen i vilka klan- och gängväldet samt frihetsvidriga värderingar grasserar.

Men det finns en fara i tangentens riktning – det vi kan kalla ”återställardrömmen”: att försöka vrida samhällsutvecklingen bakåt, att åter göra Sverige etnisk-kulturellt enhetligt, att driva ett slags korståg mot den förkättrade ”mångkulturen” under parollen ”assimilation eller återvandring”.

Det skulle inte ge oss det gamla Sverige tillbaka. Det posthomogena samhället kan inte göras homogent igen utan att man skulle ta till våldsamt illiberala metoder, vilket i sig skulle förvandla Sverige till något helt annat än det historiskt var. Herder skulle i detta avseende hålla fullständigt med. För honom existerade ingen oföränderlig folkets essens som kunde återställas. Ett folk är vad det har blivit, och som han skrev 1774: inget land har ”kunnat ta ett steg tillbaka och åter bli vad det en gång var – ödets väg är järnhård och sträng… idag kan aldrig bli igår.”

Så är det också för oss: det finns ingen återvändo. Entusiasmen för det ”äkta svenska” är ett begripligt uttryck för den känsla av förlust och saknad som så många – och inte bara ”etniska svenskar” – upplever i vår tid. Hur denna känsla politiskt kanaliseras kommer att spela en avgörande roll för vår framtid. Det finns ingen väg tillbaka – men många, och mycket olika, framåt.

För dryg 200 år sedan, efter den traumatiska förlusten av rikets östra halva, utmanade Esaias Tegnér svenskarna ”att inom Sveriges gräns erövra Finland åter”. Vårt Finland heter idag Rosengård, Rinkeby, Skäggetorp, Vivalla, Navestad eller Hammarkullen. Det måste vi erövra med en inbjudande och generös patriotism, en liberal nationalism om man så vill, som är lika bestämd vad gäller att öppna samhällets dörrar för mångfalden, som att bekämpa all separatism och försvara de frihetliga och demokratiska framstegen som vi är stolta över.

Vi behöver ett civiliserat och tolerant sätt att bejaka och vara stolta över den nationella gemenskapen som vi hör till, en vision om en inkluderande nation, som stolt bejakar sin historia men än mer sin framtid: en nationalism utan chauvinistiska eller främlingsfientliga böjelser, en stark men lugn nationell identitet som kan ge oss den trygghet som fordras för att möta och samarbeta med andra utan rädsla.

Mauricio Rojas, riksdagsledamot