Mauricio Rojas: Bygg murar mot maktmissbruket
Måndag 7 april 2025
Den liberala demokratins principer om maktdelning och styre under lagen behöver stärkas i
vår auktoritära tid
Mauricio Rojas (L) skånsk riksdagsledamot – SvD Ledare 5/4/2025
Skyddet av våra grundläggande fri- och rättigheter är till syvende och sist den aspekt som
avgör om en demokrati utvecklas i en mer eller mindre liberal riktning.
I en liberal demokrati är dessa rättigheter inte bara starkt skyddade, utan utgör styrelseskickets
centrala mål och mening. I en illiberal demokrati är det majoritetsstyret och politikens
aktionsradie som dominerar. Det brukar kallas folksuveränitetsprincipen och grundas på
föreställningen om politik står över rätt. I en sådan demokrati är skyddet för medborgarnas fri-
och rättigheter svagt eftersom alla hinder mot folkviljan bör undanröjas.
Sedan antiken har dessa två demokratiuppfattningar stått mot varandra. Den första
demokratin, den atenska, gick under när demagogerna omvandlade majoritetsstyret till ett
tyranniskt instrument som inte kände några gränser.
Detta ”majoritetens tyranni” som John Adams, Edmund Burke och Alexis de Tocqueville
kallade det, var och är ett överhängande hot mot såväl individens som minoritetens rättigheter.
Och det var för att skapa ett bålverk mot detta hot som den första moderna demokratin, den
amerikanska, satte starka spärrar mot grundlagsändringarna, skapade ett komplicerat system
av checks and balances och, inte minst, antog en rättighetskatalog med konstitutionell status.
Som bekant följde Sverige en annan väg. Utvecklingen av vår demokrati präglades av Axel
Hägerströms och Uppsalaskolans rättsrealism, med dess värdenihilism och förnekande av
absoluta eller oförytterliga mänskliga rättigheter, entusiastiskt anammad av den framväxande
socialdemokratin.
Folksuveräniteten skulle inte inskränkas av naturrättsliga principer eller konstitutionella
hinder. Det skulle vara lätt att ändra grundlagen och de grundläggande fri- och rättigheterna
skulle helst inte skrivas in i författningen, och annars reduceras till några föga förpliktande
meningar.
Motståndet mot maktdelningen och framför allt mot domstolarnas rätt att överpröva ett
riksdags- eller myndighetsbeslut var grundmurat från socialdemokratins sida. Men också från
andra politiska partier, som Centerpartiet och dess föregångare, Bondeförbundet. Mot denna
uppfattning stod borgerligt sinnade partier, som Folkpartiet och Moderaterna, som försvarade
en klassisk liberal ståndpunkt, där en stark konstitution skulle skydda våra grundläggande
rättigheter och sätta bestämda gränser för all offentlig maktutövning.
Som statsvetaren Tommy Möller skriver i boken ”En författning i tiden: Regeringsformen
under 50 år”, apropå debatten på 1970talet kring den nya regeringsformen: ”Mot varandra
stod således å ena sidan en liberal demokrati med tydliga inslag av konstitutionalism, å andra
en kollektivistisk demokratisyn där folkviljans förverkligande och majoritetsprincipens
överhöghet var bärande principer”.
Sedan dess har mycket inträffat. Den liberal-demokratiska ståndpunkten har vunnit viktiga
segrar, inte minst tack vare Europadomstolens interventioner. Att den Europeiska
konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna inkorporerades i svensk lagstiftning av
den var ett avgörande steg i den riktningen. Så också den successiva anpassningen till EU-
rätten, inte minst genom avskaffandet av det så kallade "uppenbarhetsrekvisitet" i
lagprövningsärenden.
Förslaget från 2020 års grundlagskommitté om att förstärka grundlagsskyddet genom ett
”finskt system” för konstitutionella ändringar – där vid en andra omröstning efter ett val minst
två tredjedelar av riksdagens ledamöter röstar för ändringen – är en stor liberal-demokratisk
framgång.
Denna viktiga reform räcker emellertid inte som ett effektivt skydd mot maktmissbruket så
länge lagprövningsinstitutet inte förstärks på ett avgörande sätt.
En författningsdomstol vore det bästa sättet att inrätta en verkningsfull prövningsinstans för
lagar samt regerings- och andra myndighetsbeslut. Den starka och högst ansedda tyska
författningsdomstolen, Bundesverfassungsgericht, kan tjäna som modell för en sådan domstol.
Den tyska domstolens vida befogenheter innefattar både abstrakt och konkret konstitutionell
kontroll, det vill säga granskning av normernas grundlagsenlighet i sig och med anledning av
ett enskilt fall.
Kontrollen borde dessutom göras inte bara efter att en norm trätt i kraft (ex post) utan också
före (ex ante). Så fungerar det i Frankrike, där presidenten, premiärministern, talmannen i ett
av parlamentets två kamrar samt 60 senatorer eller deputerade kan vända sig till konstitutionsrådet
(Conseil constitutionnel) för att pröva grundlagsenligheten hos ett lagförslag.
Det finns givetvis risker med ett centraliserat system av lag- eller normprövning. Det främsta
är att det kan politiseras, det vill säga användas som ett instrument för att genomdriva en
partipolitiskt eller ideologiskt präglad tolkning av grundlagen. Denna politiseringsrisk har
sedan länge varit aktuell i fallet med USA:s högsta domstol, men under senare tid också i
länder som Polen och Ungern.
Denna risk måste tas på största allvar, inte minst vad gäller utnämningen av ledamöterna i den
normprövande instansen. Det tyska utnämningssystemet har hittills undvikit denna risk genom
en kombination av formella och informella krav. Det formella är att det fordras en
tvåtredjedelsmajoritet i var och en av de utnämnande församlingarna – förbundsrådet
(Bundesrat) och förbundsdagen (Bundestag) – för att välja nya domare. Det informella är en
politisk konsensuskultur som förhindrar att det uppstår blockerande minoriteter, som det ofta
gör i exempelvis Spanien.
Slutligen är det värt att påminna om att inget politiskt system i längden är immunt mot
illiberala tendenser, om en folkmajoritet ställer sig bakom auktoritära ledare. Som Ronald
Reagan uttryckte det i ett tal hållet i januari 1967: ”Frihet är en ömtålig sak och aldrig är mer
än en generation bort från utrotning” – om folkflertalet inte är berett att försvara den.