Ledare: Vi behöver tillbaka till framtiden

Borgerligheten måste formulera en vision – annars kommer S och SD se till att framtiden domineras av kollektivism, likformighet och en förmyndaraktig stat.

Sverige befinner sig i en formativ period. En ny politisk hegemoni håller på att växa fram – inte kring ett enskilt parti, som under socialdemokratins storhetsdagar, utan kring skärningspunkten mellan två icke-borgerliga partiers problemformuleringar och samhällsvisioner: Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Under det politiska skådespelets bedrägliga yta är det uppenbart – särskilt efter Socialdemokraternas partikongress – att det råder grundläggande likheter mellan dessa trätobröders till synes oförenliga ståndpunkter.

Båda partier delar en tillbakablickande berättelse. ”Det var bättre förr” är deras gemensamma nämnare. Oavsett om det sammanfattas under parollen ”Bevara Sverige svenskt” eller ”Sverige ska vara mer som det var”, är det nostalgin efter ett Sverige med mer likhet och mindre mångfald som dominerar. Per Albins etniskt homogena folkhem eller Erlanders ”starka samhälle” utgör den eftersträvade horisonten. SD pekar på ”massinvandringen” och ”mångkulturen” som bovar i dramat, medan Socialdemokraterna också lyfter invandringen fram tillsammans med samhällets ”marknadisering” – ett nytt modeord i partiet – som roten till problemen.

Båda strävar efter en mer homogen befolkning, och i båda fallen är det med hjälp av statens – eller ”det offentligas” enligt ett mer politiskt korrekt språkbruk – omsorg som detta ska uppnås. Assimilationssträvandena är uppenbara i båda fallen. I SD:s fall ska en massiv återvandring av de ”oassimilerbara” främlingarna bidra till homogeniseringen av samhället. I S-fallet är det de offentliga monopolen och en tvångsmässig folkblandning som ska driva homogeniseringsprocessen framåt.

Nationalismen har varit SD:s kännemärke sedan dess födelse 1988. Men numera har SD fått en betydande konkurrent på detta område. En nymornad nationalism – ”patriotism” på magdasvenska – har vuxit fram inom socialdemokratin. Den har sina rötter i Per Albins patriotiska appeller från 1920-talets början: ”Leve fosterlandet!” och ”Sverige åt svenskarna, svenskarna åt Sverige!” utropade den framtida landsfadern till mångas förvåning. Liknande förvåning väckte Magdalena Andersson hundra år senare när hon – iförd sin mammas folkdräkt från Västernärke – beskriver sig själv som patriot. Inte bara svenskheten och dess symboler ska erövras från SD, utan också deras grundläggande ledmotiv: återuppbyggnaden av en stark svensk gemenskap baserad på likhet.

Att det rör sig om en konkurrenspräglad tvåpartihegemoni innebär – till skillnad från den tidigare enpartihegemonin – att vi går mot en framtid som inte kommer att präglas av sämja och samförstånd. Tvärtom. Behovet av att förstärka nyanserna och de återstående skillnaderna kommer att vara stort på en politisk scen där huvudaktörerna alltmer liknar varandra. Särskilt med tanke på att deras väljarbas uppvisar stora sociala likheter. Med andra ord kommer dessa partier att kämpa om hegemonin inom det nya perspektivet och om samma typ av väljare – och som historien visar tenderar sådana konflikter att bli skoningslösa, eftersom båda parters överlevnad står på spel.

Framväxten av den nya S-SD-hegemonin hänger givetvis samman med verkligheten – och framför allt med de upplevda hoten – som politiken är till för att både förklara och hantera. Sökandet efter trygghet och behovet av att återupprätta en skyddande nationell gemenskap är tidens dominerande impulser. Det är en radikal scenförändring i jämförelse med tidsandan efter Berlinmurens fall och som speglar samtidens allvarliga yttre och inre säkerhetshot, liksom den globala marknadsekonomins sårbarheter, instabilitet och baksidor.

Särskilt avgörande i ett svenskt sammanhang är samhällsgemenskapens försvagning genom utanförskapets och parallellsamhällenas framväxt. Landet är inte längre vad det en gång var, och för många är denna förändring inte bara negativ, utan utgör ett ångestfyllt existentiellt hot – en plågande saknad – som är den yttersta drivkraften bakom den nya hegemonins uppkomst.

Detta är dock inte något unikt för Sverige. Liknande tendenser präglar utvecklingen i många andra länder och förklarar varför likartade politiska inriktningar vinner mark globalt. Men i Sveriges fall bottnar känslan av gemenskapsförlust i en exceptionellt stark etnisk-kulturell samhörighet, som landet – med hjälp av den mäktiga välfärdsstaten – skulle utmärkas av under socialdemokratins glansdagar.

Samhällsproblemens tryckande närvaro – i form av sprängdåd, skjutningar, gängkriminalitet, hedersförtryck, klanvälde och separatistiska krafter – samt den framväxande hegemonins attraktionskraft är uppenbar. Borgerlighetens traditionella partier dras i en mindre liberal, mer konservativ riktning. Man talar inte längre om ”valfrihetsrevolution” eller avregleringar – marknadsentusiasmen har ersatts av högljudda hyllningar av ”det offentliga”. Individuell frihet står inte längre i centrum för borgerlig politik – i stället handlar det om att stärka den kollektiva tryggheten. Den frihetliga impulsen får ge vika för behovet av mer reglering, kontroll och integritetsbegränsande åtgärder. Framtids- och framstegsoptimismen – liberalismens yttersta drivfjäder – är som bortblåst.

Numera finns knappast någon mobiliserande borgerlig framtidsvision som sträcker sig bortom den ganska bleka dröm som Hanif Bali nyligen sammanfattade på följande sätt i en DN-intervju: ”En brevbärare och en banktjänsteman ska kunna köpa ett hus i ett lugnt område utan att behöva oroa sig för att deras barn ska rekryteras av Kurdiska Räven.”

Det är synd – för i dag behövs en liberalt sinnad borgerlighet mer än någonsin, en stark motkraft mot den nya hegemonins kollektivistiska impulser. En borgerlighet med självförtroende och ett tilltalande samhällsprojekt. En borgerlighet som inte står på defensiven, som lyfter blicken över vardagsgröten och utarbetar en frihetlig berättelse som bejakar mångfalden utan att tveka att bekämpa dess avarter. Som erkänner den nationella gemenskapens betydelse men avvisar all chauvinism och likaså en statligt påtvingad folkblandning eller en frihetskvävande assimilation. Som inte sviker marknads- och globaliseringsvänligheten men inte heller blundar för ”den kreativa förstörelsens” förlorare, som inte tror på en allestädes närvarande paternalistisk stat som formar individers och civilsamhällets liv.

Att formulera en sådan berättelse är inte bara möjligt – det är absolut nödvändigt om vi inte vill att framtidens färger ska domineras av kollektivism, likformighet och en förmyndaraktig stat.

Mauricio Rojas (L) riksdagsledamot

Läs artikeln här!