Ledare: Nästa steg för att skydda demokratin

För några dagar sedan fattade regeringen beslut om att överlämna propositionen ”Stärkt skydd” för demokratin och domstolarnas oberoende" till riksdagen. Den ska inom kort kompletteras med ytterligare två propositioner. En om att förstärka den konstitutionella beredskapen för kriser och en som berör våra grundläggande fri- och rättigheter.

Att detta händer i våra dagar har med välkända yttre och inre hot att göra. Men det finns också en viktig inrikespolitisk aspekt bakom den konstitutionella reformivern – att
Socialdemokraterna har förändrats. S förhindrade under lång tid många av de reformer som nu kommer att genomföras. Att partiet agerade bromskloss hade med Sveriges moderna politiska historia att göra. Den konstitutionella ordning som kodifierades i 1974 års regeringsform var produkten av en lång period av stark socialdemokratisk hegemoni. Det var den tid som inleddes 1932 under vilken socialdemokratin var den sol kring vilken alla andra partier kretsade, för att begagna Herbert Tingstens metafor.

Under dessa omständigheter betonade Socialdemokraterna politikens handlingskraft och
förmåga att leverera. Makten var deras och skulle utnyttjas maximalt. Därför skulle det finnas så få konstitutionella spärrar som möjligt, exempelvis grundlagsskyddade individuella fri- och rättigheter, lagprövningsinstitutet, ett starkare lagråd eller kvalificerade majoriteter för att kunna genomföra författningsändringar. Som Olof Palme uttryckte det 1976 kunde dessa ”sinnrika spärrar (…) mot ett folkligt reformarbete vara en fara mer än ett skydd”. Folksuveräniteten – eller ”folkviljan” som ett annat parti skulle säga i dag – skulle varken hindras eller fördröjas, och maktdelningen utmönstras ur vårt politiska system.

Att det skulle kunna råda en konflikt mellan individens rättigheter, samhällets demokratiska beslut och statens makt var någonting som S under denna tid inte ens kunde föreställa sig. Den demokratiska staten vad god och ville allas väl. Men det var inte vilken stat som helst som skulle lägga våra liv till rätta, utan den socialdemokratiska staten.

Nederlaget i valet 1976 markerade en viktig och för socialdemokratin traumatisk skiljelinje i detta avseende. På 1980-talet skulle väsentliga delar av både korporativismen och samförståndsandan som präglade vår demokrati gå i graven. Sverige var på väg att förändras och det socialdemokratiska maktinnehavet var inte längre garanterat.

Valet 1991 bekräftade att en ny politisk era hade inträtt. För första gången sedan valet 1928 fick S mindre än 40 procent av rösterna för att sedan, mellan valet 2010 och dito 2022, hålla sig kring 30 procent. I denna posthegemoniska tid var majoritetsförhållandena ovissa och makten kunde hamna i andra händer än de socialdemokratiska.

Det är denna avgörande förändring av det socialdemokratiska partiets maktställning som
präglar vårt konstitutionella moment. Den förklarar också den tydliga positionsförflyttning som partiet har genomgått, inte minst vad gäller att skydda grundlagen från andra majoritetsyttringar än de som gynnade socialdemokratin.

Nu vill också S resa spärrar mot den tidigare allenarådande folksuveräniteten. Palmeepokens absoluta prioritering av demokratins handlingskraft ersätts med ett mer balanserat synsätt där den konstitutionella stabiliteten får en framträdande roll.

Om det handlar exempelvis det nya kravet om att minst två tredjedelar av riksdagens
ledamöter ska rösta för det andra, bekräftande beslutet att anta en grundlagsändring. Förslaget antogs enhälligt av 2020 års grundlagskommitté och ligger nu i propositionsform på riksdagens bord.

Att kräva en kvalificerad majoritet för grundlagsändringar, särskilt de ändringar som berör våra grundläggande fri- och rättigheter, är ett gammalt förslag från Folkpartiet och
Moderaterna. Nu, med en fördröjning på nästan ett halvsekel, har också S anslutit sig.
S har också vänt om att utvidga lagrådets granskningsområde så att lagförslag om ändringar i regeringsformens kapitel om våra grundläggande fri- och rättigheter också ska omfattas. Sist men inte minst bör nämnas att grundlagskommittén var enig om att förstärka domstolarnas oberoende.

Det handlar om stora vinster för en utveckling i en liberal-demokratisk riktning, men de borde inte utgöra slutstationen för den konstitutionella resan som Sverige har genomgått sedan 1974 års regeringsform trädde i kraft.

Det är nödvändigt att gå vidare i reformeringen av våra grundlagar. Framför allt i två
avseenden. Det första, som jag lyfte fram i ett inlägg i dessa spalter för några veckor sedan (5/4), är att förstärka lagprövningsinstitutet genom att inrätta en stark författningsdomstol med breda befogenheter.

Den andra är att förstärka domstolarnas oberoende ännu mer än vad den nu liggande
propositionen föreslår. Förslagsvis genom att inrätta ett i konstitutionellt hänseende
självständigt organ, ett domstolsråd, som ansvarar för den centrala domstolsadministrationen.

Det skulle frigöra domstolsväsendet från dess traditionella beroende av regeringen. Det skulle utgöra ett genombrott för maktdelningsprincipen, och ett välkommet brott med domstolarnas historik av först beroende av kungamakten och sedan av den demokratiska regeringen.

En sådan förändring, tillsammans med inrättandet av en författningsdomstol, skulle bygga ett starkt konstitutionellt värn för såväl den demokratiska rättsstaten som medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter.

Mauricio Rojas
Docent i ekonomisk historia och riksdagsledamot (L)

Artikeln är publicera här!