Det är bra att nya och strängare lagar stiftas kring hedersförtryck. Men det är inte i
första hand är brist på lagstiftning som är huvudproblemet, utan att den inte tillämpas.
En ny ofrihet har fått fotfäste i vårt land. Den präglar livet i det andra Sverige –
utanförskapets Sverige – inte minst för tiotusentals unga som lever liv där våra mest
grundläggande fri- och rättigheter kränks eller saknas. Dessa ungdomar och deras familjer
lever i Sverige, men ändå inte.
I sin uppmärksammade självbiografiska bok ”Ett ord för blod” (Lind & Co, 2023) skriver
Faysa Idle: ”Man kan säga att vi lever i parallella världar i Sverige. Det är samma land men
ändå helt olika platser. Att åka bara en kilometer kan ibland vara att åka hundratals mil.”
Hon, uppvuxen i Tensta, berättar om ett liv i utanförskapets och hedersförtryckets skugga,
om islamister och kriminella gäng som utnyttjar ungdomars jakt efter tillhörighet och erbjuder
dem en annan gemenskap – en parallell gemenskap som på sitt makabra sätt kan fylla
”tomheten som åt upp oss inifrån”, som Faysa uttrycker det.
Hon berättar om en syster som börjar använda niqab hemma, om moralpoliser som ”började
synas på fler och fler ställen i Järva”, om sin skrämmande uppfostringsresa till Kenya, om en
bror som dödas och en annan som blir tungt kriminell, om en verklighet där ”att döda någon
blev slentrian, ingen stor sak”, bara ”ett litet steg på vägen till paradiset eller livet som
ghettokung”.
Det som hon beskriver inträffade i samma land – Sverige – som stolt betraktar sig som
frihetens och jämställdhetens självklara hemvist. Detta är sant för majoriteten av dem som bor
i vårt land, men inte för alla. Inte till exempel för vart femte barn som växer upp i Malmö i
miljöer där, enligt en rapport från 2018, hederskulturen härskar.
Rapporten, som är framtagen av Örebro universitet på uppdrag av Stockholms stad, Malmö
stad och Göteborgs stad, undersökte attityder bland ungdomar i årskurs nio. Nästan hälften av
de pojkar som levde under hedersrelaterade våldsnormer ansåg att det var ganska dåligt eller
mycket dåligt att kvinnor och män enligt svensk lag har lika rättigheter. Nästan var tredje
flicka som växte upp under samma omständigheter tyckte likadant.
Drygt 40 procent av pojkarna ansåg att det var ganska dåligt eller mycket dåligt att svensk lag
förbjuder kvinnlig könsstympning, och – skrämmande nog – ansåg även var fjärde flicka i
denna grupp detsamma. Åtta av tio flickor som växte upp under hedersrelaterade
oskuldsnormer fick inte umgås med killkompisar hemma. Och så vidare.
Mot denna bakgrund var det ytterst oroväckande när en rapport från Malmös
stadsrevision 2024 konstaterade att hedersproblematiken i praktiken nonchalerades av stadens
förskolor. Som Sydsvenskan skrev: ”Förskolor i Malmö struntar i att anmäla oro för barn som
lever under hedersförtryck. En av anledningarna: Personalen fruktar föräldrarna, avslöjar
granskning. Från januari till oktober förra året gjordes bara en enda anmälan – bland 20 000
Malmöbarn.”
Detta är en chockerande uppgift med tanke på att yrkesverksamma inom skola, hälso- och
sjukvård samt socialtjänst har anmälningsskyldighet vid misstanke om att barn far illa. Detta
betyder i klartext att många av våra lagar bara är en läpparnas bekännelse för en inte obetydlig
del av vår befolkning.
På Jämställdhetsmyndighetens hemsida kan följande läsas: ”Efter sommarlovet kommer
skolbänkar att gapa tomma runt om i landet på grund av att barn har förts utomlands för barn-
och tvångsäktenskap, ’uppfostringsresor’ eller för att familjer vill undkomma myndigheters
inblandning.”
Alla dessa övergrepp är förbjudna enligt de lagar som riksdagen har stiftat, men skolbänkarna
står inte mindre tomma för det. Jämställdhetsmyndigheten konstaterar vidare att tillämpningen
av ny lagstiftning går ”relativt långsamt” och att ”det saknas vägledande domar för flera nya
brottsrubriceringar, såsom barnäktenskapsbrott, utreseförbud och hedersförtryck”.
Det är bra att nya och strängare lagar stiftas på detta område, men vi måste inse att det inte i
första hand är bristande lagstiftning som är huvudproblemet, utan den befintliga
lagstiftningens mycket begränsade tillämpning.
Orsakerna bakom detta är många. Myndigheternas valhänta agerande är en, men enligt
rapporten från Malmös stadsrevision finns det en annan viktig orsak bakom förskolornas
ovilja att orosanmäla: rädslan – ”för hotbilden från vårdnadshavarna eller deras
nätverk/anhöriga, (…) för att barnen ska fara illa om de lyfter känsliga frågor med
vårdnadshavarna, (…) en farhåga kring att vårdnadshavare skulle välja att hålla sitt barn
hemma”.
Här ligger en avgörande komponent i den nya ofriheten: hedersförtryckande kulturella normer
som upprätthålls genom påtryckningar och hot – eller direkta trakasserier, misshandel och i
extrema fall mord – mot dem som skulle kunna avslöja eller revoltera mot dessa normers
makt. Lagarnas tillämpning blir närmast omöjlig i miljöer där parallella normer och
maktstrukturer råder.
Faysa Idle berättar i sin bok om hederskulturens grepp – om både den äldre och den yngre
generationen – och hur detta ledde till fruktansvärda våldshandlingar och att så många unga
liv gick till spillo: ”Hedern var det viktigaste av allt (…) vad som helst kunde leda till blod.”
Hon beskriver den tystnadskultur som råder i många parallella samhällen, där att tjalla eller
”gola” är det värsta och farligaste man kan tänka sig: ”Här snackade ingen. Det svenska
rättsväsendet hade inget att hämta.” Och hon tillägger: ”Man skördar det man sår. Samhället
hade behandlat oss som skit genom att överge oss (…) Så ingen sa ett ord till polisen, inte ens
föräldrarna till de döda.”
Detta illustrerar utanförskapets förödande växelverkan. Den leder till uppkomsten av
alternativa gemenskaper där kriminella gäng, klaner och islamister frodas, och erbjuder såväl
tillhörighet som identitet, tillgång till resurser och status.
Att bryta denna dialektik är Sveriges svåraste utmaning. Det kräver stora insatser utifrån –
från det välmående och trygga Sveriges sida – men det som i längden kommer att bli
avgörande är det som görs inifrån, av alla de individer och familjer som inte längre vill leva i
förtryck och otrygghet. Vi måste se dem, lita på dem och satsa på dem. Det offentliga har
givetvis en mycket viktig roll att spela i detta sammanhang, men utan de berördas och
civilsamhällets mobilisering är utsikterna att lyckas praktiskt taget obefintliga.